fredag 27 maj 2016

Är forskarutbildningsverksamheten farlig för lärosätena?

Kenneth Carling
Från Kenneth Carling, ordförande Cramérsällskapet
I förstone kan man undra vad för stollig fråga som ställs i titeln, men inom ramen för en handledarutbildning jag nyligen genomfört har jag lärt mig att risk vanligen tolkas som ekvivalent med fara och att forskarutbildningen utgör den största risken för ett lärosätes rykte. Och eftersom dess rykte är fundamentalt i dess ansträngningar att rekrytera studenter och erhålla extern finansiering, så torde forskarutbildningen utgöra ett reellt hot mot lärosätets existens.

Denna fråga avhandlades inte när företrädare för forskarutbildningar i statistik samlandes på Linnéuniversitet för ett tvådagarsmöte i slutet av januari om landets forskarutbildningar i (matematisk) statistik. Gruppen som möttes diskuterade främst definitionen av ämnet, kvalitetsfrågor och hur lärosätena i landet kan samarbeta kring forskarutbildningen. Den som är intresserad av dessa frågor, men inte var med på mötet kan nog kontakta initiativtagare professor Thomas Holgersson på Linnéuniversitet för att få veta mer.


Men hur kunde nu forskarutbildningen bli ett hot? En examinationsuppgift på handledarkursen var att ge ett seminarium om något ämne man fann intressant och jag valde forskarutbildning och riskhantering baserat på en litteraturgenomgång. Seminariet spelades in och man kan se det på: http://media.play.du.se/50f5fe02.

Det första jag noterade är hur doktoranden och utbildningen av denna genomgått en metamorfos under de senaste hundra åren. Inledningsvis var doktoranden betraktad som en skojare vars existens byggd på den till synes paradoxala tanken att en person kunde utbildas till att bli en originell forskare - antingen föddes man som originell forskare eller så gjorde man det inte, var dåtidens uppfattning. I mitten av nittonhundratalet hade dock lärosätenas behov av lektorer vuxit i takt med ökande studentantal och tanken att utbilda egen, framtida personal vann acceptans. Forskarutbildningen bedrevs som ett lärlingskap där de etablerade professorerna samlade studenter kring sig för att träna dem mot inom-disciplinära, akademiska mål.

Sedan 25 år råder dock ett nytt paradigm: forskarutbildningens existensberättigande ligger i "kunskapssamhällets" behov av forskare och innovatörer för tillväxt och utveckling. Det har fört med sig att finansieringen i hög grad är extern och att kravställarna på vad forskarutbildningen ska "producera" är, i brist på annat uttryck, det omgivande samhället, ofta representerat av politiker, handläggare, företag och media med tydligt problemlösningsfokus. För att ta ett exempel. EU:s nya, stora forskningsprogram "Horizon 2020" generar ett stort antal utlysningar. I dessa utlysningar är det i förväg givet vad som ska studeras och vilka resultat som ska uppnås. Forskarens roll begränsas till att komma på ett sätt att nå resultaten och se till att de uppnås.

Lärosätets förmåga att bidra till "kunskapssamhället" bedöms utifrån dess förmåga att bidra med innovatörer och forskare som löser problem, och varje indikation på att lärosätet har ett annat fokus leder till skeptiska reaktioner från det omgivande samhället som hotar lärosätets rykte. McWilliam mfl i artikeln "Doctoral Education, Danger and Risk Management" publicerad 2002 i tidskriften Higher Education Research & Development, 21, 119-129 redovisar ett stort antal australienska fall där lärosätens rykte allvarligt har ifrågasatts i den mediala debatten. Och det hotet har lett till en förändring i forskarutbildningen där försiktighet och undvikande av risk är normgivande.

Jag tycker att riskaversion och forskning är en dålig kombination och jag oroar mig för en situation där universitetsledningar styr forskarutbildningar enligt en försiktighetsprincip och att denna princip anammas av handledare och doktorander i vardagsarbetet. Jag skulle bli glad om du som läser detta hörde av dig med dina reflektioner.

Detta är mitt sista bidrag till Qvintensen i rollen som ordförande för Cramérsällskapet då mitt uppdrag varade fram till årsmötet i mars 2016. Jag önskar den nya styrelsen lycka till med sitt uppdrag och tackar för den tiden jag fått ha förtroendet att leda sällskapet.