 |
| Talande omslagsbild, från Ineke A.L. Stoops bok |
Urvalsundersökningar är fantastiska – genom att fråga ett slumpmässigt urval om några tusen personer kan vi uttala oss uppfattningar i en befolkning bestående av miljontals människor. Det finns visserligen en osäkerhet i de resultat vi når, men den osäkerheten kan preciseras och kvantifieras. Detta tack vare den statistiska teori som ligger som grund för urvalsundersökningar och därmed även för en stor del av den samhällsvetenskapliga forskningen (se tidigare inlägg för utförligare historik).
Tyvärr verkar inte alla hysa varma känslor för sådana undersökningar; det finns de personer som vägrar att delta när opinionsinstituten hör av sig. På så vis blir de en del av bortfallet. I de klassiska böckerna om statistisk urvalsmetodik ägnades inte många rader åt bortfall, men i takt med att färre svarar på undersökningar har bortfallsproblematiken blivit ett allt mer uppmärksammat forskningsområde (se t.ex. en färsk avhandling i statistik av Minna Genbäck, Umeå universitet). I Sverige har frågan de senaste åren lyfts fram på nyhetsplats i massmedia (se t.ex. DN) och även, lite oväntat, varit föremål för debatt på landets stora debattsidor (se t.ex här med repliker här och här, här, eller här med repliker här och här).
